Ja vad säg man.

Idag har jag varit i lägenheten och påbörjat packningen. Jag var där från 12 till 5 men ändå känns det inte som om man har fått någonting gjort, jag hann diska bort lite, förutom 4 glas eller så. Sedan så hann jag packa lite kläder så jag har några hemma hos mamma + sminket. Hann även packa ner näst intill alla tallrikar och dylikt förutom några grejjor kvar. Sedan så kom Helena och hämtade mig så for vi på affärn och pantade alla flaskor vi hade, sedan så skjutsade hon hem mig till mamma och nu sitter jag här och har gjort det sedan jag kom hit. Annars så är det väl hyffsat bra med mig. Saknar min lilla plutt så in i helvete, känns enormt tomt utan honom nu då Mattias har honom. Men om 5 dagar får jag honom igen och jag hoppas det går fort! Lägenhetsökandet går väl sådär, har varit och kollat på en men väntar på lite svar + att det var jätte många som var intresserad så det är väl min otur att jag inte får den. Sen så har det inte löst sig med soc heller då dom anser att jag inte ska få några pengar utan ta lån istället, dom tänker fan med arslet! Dom anser att då jag pluggar får jag inga pengar från dom utan jag måste vara medlem på arbetsförmedligen och ha praktik för att få pengar. Borde inte dom tycka att det är bra att man pluggar och skaffar sig en utbildning? Vem vet om 10 år kanske man måste ha en utbildning för att kunna få jobb, åh jävla idioter, blir så less. Jag orkar inte ens ansträna mig utan har lagt det lite på sidan men är dags att ta tag i det igen. Men jag vet bara inte hur... I värsta fall får jag ta lån från csn, jätte roligt, låter inte så lockande faktiskt men vad ska man göra då..


Jag bor nu hos min mamma tills att jag hittat något eget, anledningen till att jag inte kan bo hos min mamma är för att det inte finns plats. Och för att jag vill ha eget och ta mitt eget ansvar för Lucas och ha mina egna regler för honom. Jag vill ta mitt ansvar jag fått sedan den dagen Lucas kom till världen.


Det är väl synd att alla vänder sig emot mig nu då det är slut mellan mig och Mattias. Jag gjorde slut för att mina känslor inte finns där längre och för att det inte är som det var förr längre. Visst vet väl jag att "fjärillarna" inte stannar förevigt men det var som dött helt enkelt kände jag. Och så är det med det, hur ska jag då kunna stanna i ett förhållande om jag inte känner någoting längre? Jag kommer alltid att älska Mattias, han är far till min son och han är den som känner mig bäst. Just nu är det lite spänt mellan mig och Mattias och jag förstår honom! Det gör jag men bara för att det var jag som gjorde slut betyder det inte att jag inte mår dåligt över det. Hade jag fått bestämt hade gärna mina känslor fått varit som dom alltid varit för Mattias men som nog alla vet kan man inte styra över sina känslor, tyvärr. Jag hoppas att en dag kan allt bli som vanligt mellan mig och Mattias (eller ja kanske inte riktigt vanligt men ni förstår.), att jag en dag kan få tillbaka min bästa vän, han som alltid har funnits där för och som jag har kunnat berätta allt för. Det suger mest med allting, att jag tappar min bästa vän för att mina känslor inte finns där som förr, men jag lever vidare. Jag klarar mig, jag gör mitt bästa utav situation, jag gör allt för min son, allt för att han ska må bra och känna sig trygg, han är ju mitt allt. Jag står i skuld till Mattias och jag kommer göra det i hela mitt liv utan att jag kan göra någonting, han gav mig ju det bästa jag har, Lucas. Jag mår dåligt över att jag sårat Mattias, att jag har gjort honom besviken, arg och allt vad man kan tänka sig. Men jag hoppas att han en dag kommer att förstå mig och att jag aldrig i hela mitt liv skulle såra honom med vilje för det var någonting jag har lovat mig själv, att aldrig såra honom och jag bröt det och det skär i mitt hjärta och samvete att veta att jag gjort honom illa.


Nu har jag fått skriva av mig litegrann och som sagt den dagen jag får tillbaka min bästa vän så kan jag fortsätta leva mitt liv.