Just deal with it
2010-06-19 / 19:18:33 / Mina egna ord, mina känslor.
Några av mina undanflykter. Jag vill så gärna bli av med graviditetskilonen men jag gör ingenting åt saken.. Jag skjuter bara upp det och tänker "äh men nu har jag ju ätit en chokladbit redan och nu har jag druckit lite cola så då kan jag ju lika gärna börja imorgon" osv. Vad gör man så? "Ah men efter den här ciggen eller det här ciggpaket så ska jag sluta". Är det bara för att må bra i sig själv? Att få tänka "jomen jag ska ju, imorgon". Så skjuter jag upp på det sådär hela tiden men ingenting händer. Jag skäms för att visa min kropp idag, men jag ska göra någonting åt det. Men jag har inget tålamod, jag vill att allt ska hända så fort jag knäpper med mina fingrar. Jag blir besviken om jag ser på vågen att det inte har hänt någonting så ger jag upp. Jag har aldrig vägt över 55 kilo och nu väger jag 62 kg. Visst det är inte mycket det finns dom som väger mycket mer men för mig är det mycket då jag aldrig har haft problem med vikt eller att ha ens behövt att tänka på att gå ner i vikt. Och i det hela så gör det ju ingenting bättre då jag aldrig har tränat förr förutom i fotboll typ ett år, jag har ansett att jag inte behövt göra det förut då jag trivdes med min kropp, men nu så vill jag inte ens se den själv.
Plus att jag har packat ner min mp3 någonstans, vet inte var och jag måste ha den för att kunna vara ute och röra mig. Jag och Mattias köpte ett årskort på friskis&svettis men var där i 2 veckor sen har jag inte varit där nå mer, SKÄRPNING! Jag måste ju ta tag i det här, inte sitta och vräka i mig choklad och cola var och varannan dag. Till slut kommer det väl sluta med att jag är med i "Biggest Looser".
Alla tror sig att veta allting om mig, bara för att innan jag träffade Mattias så bytte jag kille så fort att jag hade kommit från ett annat förhållande och nu då jag har gjort slut med Mattias så tror sig alla att jag ska hitta någon ny. För det första skulle jag aldrig göra något så mot varken Mattias eller Lucas. För det andra vill jag inte ens leta efter någon ny. Det jag hade med Mattias kommer ta mig lång tid att smälta. Bara för att jag tappade känslorna betyder det inte att jag inte bryr mig, betyder det inte att jag mår bra över det. Som ni kanske vet så styr man inte över sina känslor, du kan inte rå för vad du tycker och tänker. Hade jag fått bestämt hade jag gärna haft känslorna som jag har alltid haft för Mattias men jag kan ju inte tvinga fram dom! Ibland känner jag att jag vill ha han som min vän och ibland känns det som om jag har känslorna kvar. Jag är förvirrad. Jag har alltid känt att jag vill leva med honom livet ut men helt plötsligt så försvinner dom sakta och utan att jag vet ordet av det så finns dom inte där. Jag var livrädd för att säga det till Mattias, både för att jag visste att jag skulle såra honom så otroligt och sedan för att jag visste att jag skulle tappa min bästa vän. Första gången jag sa det till honom så sårade jag honom, jag bestämde mig för att jag ville försöka igen men ganska snabbt igen så kom det att det var någonting som kändes fel och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste inte vad jag skulle säga och jag ville inte säga någonting men jag visste att jag måste. Så andra gången, jag förstörde honom. Jag kan förstå honom att han inte riktigt har velat prata med mig då jag gjorde så mot honom och det var därför jag var så rädd. Min bästa vän kommer hata mig. Det jag stör mig mest på är att ena sekunden vet jag inte och andra sekunden är jag stensäker. Jag tänker ständigt på det och börjar fundera på om jag tvivlar för att jag mister min bästa vän eller om det är för att alla klankar ner mig för att DOM tycker att vi var så perfekta tillsammans och att DOM inte skulle kunna tänka mig med någon annan kille. Hur fan kan man säga så?!
Jag går efter vad jag känner, sen om jag sårar någon på vägen så är det långt ifrån menat men om jag inte går efter vad jag känner så kommer det gå åt helvete för mig någongång. För då kommer jag och sitta och tänka, tänk om? Jag tänker inte ta den chansen så jag tar den chansen och är ego och hoppas på att dom jag möjligtvis har sårat kommer att förlåta och förstå mig en vacker dag. Jag gör allt för att min son ska få det bästa som möjligt som jag kan ge honom och jag gör allt för att få det bra mellan mig och Mattias så att inte Lucas får lida och för att han är min bästa vän. Men just nu är jag förvirrad och tycker att alla kan backa undan och sköta sitt.
"Man kan inte älska någon förns man älskar sig själv"
Smile, it would make my day.
0 Kommentarer, this is my life now
2010-06-08 / 19:52:35 / Mina egna ord, mina känslor.
Ja vad säg man.
Idag har jag varit i lägenheten och påbörjat packningen. Jag var där från 12 till 5 men ändå känns det inte som om man har fått någonting gjort, jag hann diska bort lite, förutom 4 glas eller så. Sedan så hann jag packa lite kläder så jag har några hemma hos mamma + sminket. Hann även packa ner näst intill alla tallrikar och dylikt förutom några grejjor kvar. Sedan så kom Helena och hämtade mig så for vi på affärn och pantade alla flaskor vi hade, sedan så skjutsade hon hem mig till mamma och nu sitter jag här och har gjort det sedan jag kom hit. Annars så är det väl hyffsat bra med mig. Saknar min lilla plutt så in i helvete, känns enormt tomt utan honom nu då Mattias har honom. Men om 5 dagar får jag honom igen och jag hoppas det går fort! Lägenhetsökandet går väl sådär, har varit och kollat på en men väntar på lite svar + att det var jätte många som var intresserad så det är väl min otur att jag inte får den. Sen så har det inte löst sig med soc heller då dom anser att jag inte ska få några pengar utan ta lån istället, dom tänker fan med arslet! Dom anser att då jag pluggar får jag inga pengar från dom utan jag måste vara medlem på arbetsförmedligen och ha praktik för att få pengar. Borde inte dom tycka att det är bra att man pluggar och skaffar sig en utbildning? Vem vet om 10 år kanske man måste ha en utbildning för att kunna få jobb, åh jävla idioter, blir så less. Jag orkar inte ens ansträna mig utan har lagt det lite på sidan men är dags att ta tag i det igen. Men jag vet bara inte hur... I värsta fall får jag ta lån från csn, jätte roligt, låter inte så lockande faktiskt men vad ska man göra då..
Jag bor nu hos min mamma tills att jag hittat något eget, anledningen till att jag inte kan bo hos min mamma är för att det inte finns plats. Och för att jag vill ha eget och ta mitt eget ansvar för Lucas och ha mina egna regler för honom. Jag vill ta mitt ansvar jag fått sedan den dagen Lucas kom till världen.
Det är väl synd att alla vänder sig emot mig nu då det är slut mellan mig och Mattias. Jag gjorde slut för att mina känslor inte finns där längre och för att det inte är som det var förr längre. Visst vet väl jag att "fjärillarna" inte stannar förevigt men det var som dött helt enkelt kände jag. Och så är det med det, hur ska jag då kunna stanna i ett förhållande om jag inte känner någoting längre? Jag kommer alltid att älska Mattias, han är far till min son och han är den som känner mig bäst. Just nu är det lite spänt mellan mig och Mattias och jag förstår honom! Det gör jag men bara för att det var jag som gjorde slut betyder det inte att jag inte mår dåligt över det. Hade jag fått bestämt hade gärna mina känslor fått varit som dom alltid varit för Mattias men som nog alla vet kan man inte styra över sina känslor, tyvärr. Jag hoppas att en dag kan allt bli som vanligt mellan mig och Mattias (eller ja kanske inte riktigt vanligt men ni förstår.), att jag en dag kan få tillbaka min bästa vän, han som alltid har funnits där för och som jag har kunnat berätta allt för. Det suger mest med allting, att jag tappar min bästa vän för att mina känslor inte finns där som förr, men jag lever vidare. Jag klarar mig, jag gör mitt bästa utav situation, jag gör allt för min son, allt för att han ska må bra och känna sig trygg, han är ju mitt allt. Jag står i skuld till Mattias och jag kommer göra det i hela mitt liv utan att jag kan göra någonting, han gav mig ju det bästa jag har, Lucas. Jag mår dåligt över att jag sårat Mattias, att jag har gjort honom besviken, arg och allt vad man kan tänka sig. Men jag hoppas att han en dag kommer att förstå mig och att jag aldrig i hela mitt liv skulle såra honom med vilje för det var någonting jag har lovat mig själv, att aldrig såra honom och jag bröt det och det skär i mitt hjärta och samvete att veta att jag gjort honom illa.
Nu har jag fått skriva av mig litegrann och som sagt den dagen jag får tillbaka min bästa vän så kan jag fortsätta leva mitt liv.
Jag vill inte ses som en "partybrud", inte då och absolut inte nu.
2010-04-05 / 22:06:33 / Mina egna ord, mina känslor.
Jag har inte gjort så mycket sedan jag skrev sist. Har suttit vid datorn, hållt på lite med designen, inte nå mycket alls då jag inte känner mig så pepp på det. Ska snart stänga av datorn då och gå och lägga mig då Angelina och Wilma ska lägga sig och sova.
Jag sitter och kollar runt på facebook, nästan alla skriver att dom ska festa idag. Jag tänker, innan jag blev gravid så festade jag varje gång jag fick ett tillfälle, alltså varje dag jag var ledig från skolan, ibland tillochmed då jag hade skola. Men vad är det roliga med att festa hela tiden? Dom som är singel festar väl för att försöka hitta någon att bli kär i eller bara för att ha ett engångsknull. Men jag förstår inte det roliga egentligen, för det är ju samma visa varje gång, du gör iordning dig, dricker, spelar lite ölspel, dansar lite, det händer lite drama imellan åt, du äter fyllekäk sen somnar du. När jag går ut och dricker nu för tiden så ser jag verkligen fram emot det, eftersom jag inte sminkar mig så ofta då jag nästan bara är hemma hela tiden, så blir det extra roligt att kladda på lite mascara och kanske lite läppstift. Jag skulle inte vilja att någon kommer ihåg mig som en "partybrud". Att om Lucas frågar mig hur jag var i min ungdom och jag ska svara att jag var känd som en "partybrud"? Nej absolut inte, helt fel enligt mig. Med tanke på att dom flesta barnen ser upp till sina föräldrar utan att visa det så vill jag inte att Lucas ska ha sitt mål att bli som jag om jag var känd som en "partybrud".
Nu börjar jag babbla i nattmössan så jag ska ta mig en godnattryk och lägga mig i sängen, ska se om mamma har någon bok jag kan läsa.
Tankarna flödar.
2010-03-30 / 11:30:45 / Mina egna ord, mina känslor.
Jag sitter här och lyssnar på musik och ska snart och ta tag i lite städning och diskning. Känns inte så lockande men något som såklart måste göras. For på Ö&B igår med Helena och gjorde lite fynd, mest så var det godis och så, haha! Har inte tagit tag i att äta nyttigt och skit ännu men vafan, jag har nästintill gett upp, ska försöka ta nya tag. Vi skulle vara borta en liten stund också for vi en sväng på Rusta också så jag passade på att springa in på Willys och då vi kollade på klockan så var den halv sex, vi hade alltså varit bort i lite över 2 timmar. Fick oss en liten chock då det kändes som vi varit borta 1 timme kanske. Men ingen skada skedd.
Jag sitter här och skriver mening på mening men suddar ut det för att jag inte tycker det ser bra ut eller för att jag inte alls vet vad jag ska skriva. Jag är så otroligt less på oss så kallade människor, alla klagar på att dom är less på folk som ljuger och går bakom ryggen på en men alla gör det ändå. Alla går bakom ryggen på någon, alla ljuger så vi har egentligen ingenting att klaga på. Vi klagar då det är någon som har gjort så mot en själv men inte då man själv gör det. Alla människor är dubbelmorala. Sedan jag bråkat med mina två närmaste kompisar så känns allting värdelös. Nu bråkar vi dock inte men vafan bråkar vi om? Jo att den ena ha svikit den andra medans den andra har gjort precis samma sak. Varför ens säga någonting elakt mot en ifall man är vänner? Jag sitter här och tänker på vilka som är mina riktiga vänner och kommer fram till J och H. Men J, om du inte väljer mellan pojkvän och vän så ska du väl kunna prata med vännen än fast du är med din pojkvän än om han inte gillar din kompis eller är sur på henne/honom. Han får bli sur, han får fan bli vad fan han vill. Jag tänker inte ha föreseénde för det längre, jag bryr mig inte om han har lätt att bli på dåligt humör eller om han blir på dåligt humör för att han inte har rökt på ett tag, han har endå ingen anledning till att bli sur på varken dig eller på någon annan. Jag vet att du älskar honom och förstår att du vill kämpa för erat förhållande, det skulle jag också vilja. Men om du fortsätter att gå efter hans vilkor hela tiden bara för att han blir sur så kommer jag inte finnas tillslut och det vill jag inte. Jag har haft föreseénde så himla länge men sen jag fick höra att jag "förstör" erat förhållande och sen i lördags så tänker jag inte ha det längre, för han uppskattar det inte ens.
Så J, om du läser detta bli inte sur på mig, jag skriver det för att jag inte kan få ut det i ord till dig, jag har lätt för mig att skriva ut på detta vis och det vet du. Och om du läser detta kan du be din pojkvän läsa det jag skriver här nedanför.
R: Det som hände i lördags, tänker jag inte be om förlåtelse för. Du kan va sur på mig hur länge du vill men jag gjorde inget fel. Jag sa vad jag tyckte och tänkte och jag står för det idag än hur full jag var så vet jag exakt vad jag sa och inte. Du kan inte anklaga mig för någonting då du inte vet mycket om mig eller om min bakrund. Du kan inte sitta och säga att jag inte vet ett skit. Eller jo, förlåt det kan du. Jag vet inte ett skit om vad du har varit med om och inte, jag kan bara föreställa mig. Men jag vet vad jag själv har varit med om så har ingenting att anklaga mig för. Att jag försökte diskutera med dig och att du inte ville är väl ingenting att bli sur över egentligen? Jag kan fullt ut förstå om du inte vill diskutera, det gör jag. Det är just på hur sättet du sa det på, sättet du betedde dig på. Det kanske funkar på J, men hon är för snäll. Just nu skiter jag ifall ni bli sur över vad jag skriver just nu för jag vill bara ha det sagt och jag vet inte ens om ni läser det här men det märker jag väl. Jag anser att jag inte har någonting att be om förlåtelse för, för jag tycker jag inte har gjort någonting fel, jag sa vad jag tyckte och tänkte. Så om du så tycker att jag ska be om förlåtelse så ska du ha en bra anledning till varför jag ska göra det, för jag kan då inte hitta den. Isf är du skyldig mig en ursäkt också.
There's always gonna be another mountain
I'm always gonna wanna make it move
Always gonna be an up-hill battle
Sometimes I'm gonna have to lose
Ain't about how fast I get there
Ain't about what's waiting on the other side
It's the climb
JAG ÄLSKAR DIG.
2010-03-18 / 11:18:38 / Mina egna ord, mina känslor.
Jag vet att jag är ingen klippa. Jag vet att jag inte är den lättaste att ha hand om. När jag hamnar i mina mörkaste dagar så finns du fortfarande kvar hos mig. Du vet att jag inte klarar om att tala om det men du behöver inte säga någonting, du behöver bara krama om mig så känns allting så mycket bättre. Jag har sårat dig djupt och jag önska jag kunde förklara för dig hur jag känner och vad jag tänker, men just i mina mörkaste dagar kan jag inte. Jag vill inte tala med någon om det för att jag vet att det är ingen som kan hjälpa mig. Men du, du hjälper mig bara genom att titta på mig. Ingen kan säga att ett förhållande ska vara lätt, men man kämpar om det är värt det och du är värd mer än jag någonsin kan förklara för dig, men jag försöker. För att på något sätt få vad jag känner för dig i ord så försöker jag iallafall för att jag vill att du ska veta på ett ungefär. Jag är inte lätt att handskas med men du är den enda som har klarat det och jag hoppas på att du vill fortsätta än hur djupt det än är. Jag älskar dig mer än någonting annat på denna jord, jag är ingenting utan dig och utan dig skulle jag inte vara jag. Jag vill så gärna att du ska förstå mig och jag vill så gärna berätta, men jag kan inte. Men en dag då jag känner mig stark nog, ska jag försöka förklara för dig. Det sista jag vill är att såra dig och jag vill ditt bästa. 
I have to do it to make myself feel better.
2010-01-06 / 19:20:32 / Mina egna ord, mina känslor.
Här i husum är vi icke social med varandra. Jag sitter vid laptopen, Lucas ligger och sover brevid mig, Mattias sitter vid andra sidan av Lucas vid en annan dator och Daniel (Mattias bror) sitter vid en dator mittemot mig typ. Men det kan vara skönt det också, att bara slappa framför datorn och inte riktigt göra någonting, måste ju ta chansen då man kan. Det är svårt att hitta på någonting att göra utan att det ska kosta, allting kostar ju nu för tiden.
Jag ska ju däremot skärpa mig. Har fuskat nu och ätit lite godis och druckit dricka. Dessutom har jag rökt. Men för mig är det så jävla svårt att röka, jag vill verkligen men kan inte htita någon metod som kan få mig att sluta. Nikotintuggummin och dylikt går helt bort, tror inte på det. Sen dessutom är du ju fortfarande beroende? Du behöver ju fortfarande nikotinet. Jag tror heller inte att det sitter i nikotinet eller jo kanske till en viss del, men jag tror det mest sitter i vanan. Att du är van att röka efter att du har ätit, att du är van att röka precis då du vaknat osv. Men jag ska klara det. Jag vill ju verkligen sluta och jag vill verkligen få tillbaka min kropp som jag hade innan jag blev gravid. För just nu trivs jag absolut inte med min kropp. Men det är ju så också att man vill att det ska hända på en gång och det går ju inte. Vill inte direkt rasa i vikt för det mår kroppen inte bra ut av men samtidigt som att jag vill att det ska hända nu, nu, nu. Men jag har det svårt för mig att ta in nya vanor och har väldigt svårt för mig att ta tag i det, fast då jag väl gör det så går det hur bra som helst. Så det gäller bara att ta tag i det, att helt enkelt göra någonting åt det. Jag och Mattias är väldigt duktig på att stöka ner, så fort vi har städat så ser det nästan lika förjävligt ut dagen efter och det måste ändras på. För när Lucas börjar krypa kan vi inte ha massa grejjor på golvet osv. Samma sak med disken och tvätten, istället för att diska bort på en gång så väntar vi tills vi har det största berget någonsin också tar det minst en timme att diska bort och tvätten väntar vi nästan till att vi inte har några kläder kvar att ha på så måste man vara i tvättstugan hela dagen. Så det ska jag se till att ändra på. Jag ska sluta röka, jag bara ska göra det. Jag ska även träna varannan dag och gå ut och gå varenda dag. Det enda negativa att vara ute och gå nu är att man fryser häcken av sig, verkligen inte okej, hehe. Sen till slut ska jag äta rätt, har ju redan ett schema på det så ska renskriva det schemat och sedan göra någonting åt det.
Nog snackat om vad jag ska göra, kommer nog med ett till inlägg senare nu när jag kommer att sitta vid datorn hela dagen typ. På återseende.
Min riktiga pappa har funnits hos mig hela tiden.
2009-10-24 / 23:37:15 / Mina egna ord, mina känslor.
Jag kan även sakna när min mamma var tillsammans med mina systrars pappa Ulf. Visst, jag och Ulf var absolut inte bästa vänner, kan inte ens kalla att vi var vänner. Så grymt elak jag var mot honom, så äkta tonår jag var i. Skulle göra allt för att jävlas, skulle sno grejjor av honom och inte lyssna för fem öre.. Jag ångrar att jag gjorde så, sa att han var dum i huvudet, men det enda anledningen till att han gjorde allt han gjorde var för att jag behandlade honom som skit och äntligen efter 14 år har jag kommit på varför.
Jag var avundsjuk på mina systrar, att dom hade/har en pappa som ställer upp och finns där no matter what,dynget runt om det så ska behövas! Att dom helt enkelt har en helt normal pappa som inte jag har över huvudtaget och har aldrig haft. Kan låta grymt i era öron men enligt mig är min pappa inte min pappa och kommer aldrig bli. Han har sabbat sina chanser om och om igen. Jag ser ärligt talat Ulf Strandberg (Mina systars pappa) som min egna riktiga pappa, det är han som har funnits där för mig om man jämför med min "egen far". Även fast min mamma och han inte är tillsammans med varandra längre så ser jag honom som min pappa och även morfar till Lucas. Han vet inget om att jag känner så för jag vågar inte riktigt säga någonting, varför vet jag inte utan jag skulle gärna att han skulle få veta men jag vet inte riktigt hur jag ska säga det som eller om han kommer tycka att det är en bra sak eller en dålig sak. Jag kräver ingenting utav honom ifall att jag skulle säga det till honom, tex att han ska göra precis allt för mig som om jag vore hans riktiga barn. Jag kräver ingenting utan jag vill bara att han ska veta hur jag känner och hoppas på att han skulle tycka det var en bra sak.
Nu idag så har vi jätte bra kontakt och vi kan till och med umgås, vilket vi inte kunde förut förutom i vissa tillfällen. Var ju inte så att vi var ovänner jämt men oftast så var det så och jag skyller allting på mig för jag var som sagt inte alls snäll mot honom, skulle alltid jävlas och göra allting till ett helvete, men nu idag så kommer vi hur bra överens som helst tycker jag. Anledningen till att jag varit så dum mot honom tror jag är för att jag vet inombords att jag känner att det är han som är min pappa men att jag förträngt det för att jag alltid hoppats på att min riktiga "pappa" ska komma tillbaka någon vacker dag. Men dom hoppen är över för jag orkar inte mer, jag orkar inte hoppas på att han ska göra någonting rätt när han gör allt tvärt emot.
För någon dag sedan så fick jag ett brev ifrån min farmor och fick veta att min så kallade pappa sitter i fängelse ännu en gång till, anledningen tänker jag inte dra upp för det tycker jag inte hör hit. Iallafall vart jag ville komma med genom att skriva det vet jag faktiskt inte. Jag är alldeless tom när det gäller honom, jag orkar inte försöka längre. Farmor ger mig hans adress till fängelset så att jag kan skicka brev, jag säger såhär ge honom min adress så han kan skicka till mig istället för jag orkar inte längre, vill han mig någonting så får han höra av sig till mig istället för jag har gett upp, att försöka få honom att bli min riktiga pappa har varit en dröm för mig så himla länge men har gått sönder varje gång han ens öppnar sin käft, men ändå så har jag fortsatt hoppas på att han ska ändra sig, på att han ska ändra sig för min skull, för sin dotters skull. Men jag orkar inte drömma längre, jag orkar inte hoppas på att han ska försöka ens för hade jag betytt något för honom hade han slutat med allt skit för länge sedan, eller åtminstånde ringt mig minst en gång per dag eller iallafall varannan. Men nej, han ringer när man fyller år, när det är jul om man har tur, så nej jag tänker inte skriva ett brev till honom för min dröm är krossad för länge sedan men jag har bara inte velat insett det.
finns min bästa vän någonstans? Kanske ska sluta leta....
2009-09-16 / 21:30:08 / Mina egna ord, mina känslor.
Som ni kanske ser ovan så är jag irriterad, känns som man blir sviken gång på gång! Varför ska det vara så för?! Jag förstår mig inte på folk som säger en sak men verkar mena en helt annan sak. Jag har nog svårt att lita på folk nu men dom gör det ju bara ännu svårare att ens försöka.. Jag vill ha en bäste vän och visst jag kan inte få det hipp som happ bara sådär men om man inte ens försöker så kan det absolut inte bli något, särskillt inte om man redan har en!!!
Låter jävligt emo då när man läser det som står ovanför men det är nästan så att jag känner mig som så, eller nej inte som ett emo och inte dessperat utan det är så jag känner och jag är jävligt duktig på att förklara i ord hur jag känner sen att visa det, det är en helt annan sak för mig för det kan jag knappt. Till Mattias kan jag, men han måste få ur det från mig först, inget jag säger. Aja blir galen av att tänka på det här så ska lägga mina tankar på sidan hur det nu ska gå, så kanske någon vacker dag så går allt rätt, för så känns det inte nu..
Säg fan inte till mig att du vill ha en bästa vän då du redan har en! En sådan vän vill jag inte ha, när du säger så så visar det mig bara vem du är. För har man en bästa vän så vill man inte ha en ny för då kan man inte redan ha en bästa vän. Jag vill inte ha en vän som ljuger för mig och går bakom min rygg det har jag gått om....
