THE TRUE
2010-03-19 / 23:18:56 / Vem är jag?

20 sanningar om mig.

1. Jag har svårt att tala om känslor.

2. Jag älskar att dansa/sjunga.

3. Min förebild är min mamma.

4. Jag har aldrig testat knark.

5. Jag har fobi för fötter.

6. Jag avskyr min kropp.

7. Jag föder hellre barn än att fara på efterkontroll hos
barnmorskan än fast jag vill se om allt står rätt till "därnere"

8. Jag har alltid velat bli en såkallad "ungmamma".
Alltså jag har alltid velat ha barn ung inte för ung.

9. Jag tyckte jag var cool då jag började röka.

10. Jag vill börja i skolan igen.

11. När jag är på dåligt humör städar jag.

12. Jag tycker om att skriva dikter.

13. Jag har skrivit "kärleksbrev" till Mattias för
att på något sätt försöka förklara min kärlek till
honom i ord men orden är aldrig starka nog.


14. Jag kan inte laga mat om det inte är rent i köket.

15. Jag är mycket för att skriva ner mina känslor osv därav skaffade jag bloggen.

16. Jag har aldrig "vågat" prutta/rapa/äta (vara mig själv helt enkelt) inför någon kille än Mattias.

17. Mattias var den första killen av dom jag varit tillsammans med
som jag någonsin tagit hem och förblir den sista.

18. Jag är väldigt känslig.

19. Jag är rädd för att ta körkortet (haha)

20. Jag berättar allt för min mamma.


Vem är jag?
2010-02-17 / 13:24:52 / Vem är jag?

Jag är född 6:e november 1991 på karolinska sjukhuset i Stockholm. När jag var två år så flyttade jag och mamma upp till örnsköldsvik då hennes föräldrar bodde här (dom bor fortfarande här). Mina bröder Jimi och Tobias bodde kvar med våran pappa. Jag vet inte exakt hur länge dom bodde kvar där men chansar på 2-5 år sedan så flyttade dom till mamma. Jimi och Tobias är mina riktiga syskon, sen har jag även 4 stycken till. Robin som bor i stockholm och fyller 24 år på fredag, Evelina som bor här i övik och är snart 14 år, Angelina som också bor här i övik som fyller 8 år, sedan har jag även ett till syskon som heter Evelina (från pappas sida) som bor i uppsala tror jag men dock har jag aldrig träffat henne och hon är nog närmare 10 år nu. Min pappa har jag aldrig haft någon bra kontakt med, från att jag var 5-6 år till att jag var 13 år ungefär så hörde jag inte av honom föutom en dag. Det var på sommarlovet och vi var ute i stugan, då min telefon ringer och jag hör någon som säger "hej, det är pappa". Jag blev så glad att jag sprang upp till våran stuga och skrek till mamma "det är pappa, det är pappa". Det visste hon redan eftersom han hade ringt henne innan och frågat efter mig men mamma hade gett honom min mobilnr istället. Jag vet inte riktigt varför jag blev så glad, för jag visste inte vem han var för fem öre, jag kände honom inte. Men han är ju min pappa. Efter det så har jag endast fått ett samtal då det varit någon som fyllt år. Han har alltid lovat saker som att han ska komma eller att han ska skicka pengar men det händer ingenting, utan jag blir bara allt mer och mer besviken på honom. Inte att han inte skickar pengar utan just att han lovar saker han ALDRIG håller. Det blir för mycket för mig även fast nu när jag är så pass stor så har jag fortfarande inte kommit över det utan jag hoppas fortfarande på att han ska skärpa sig, att han ska se vad han missar, framför allt att han ska sluta hålla på med det han gör. Ska jag vara ärlig så vet jag inte riktig vad han gör men jag vet nog för att veta att det inte är någonting bra. Han far in i fängelse hit och dit och säger alltid samma visa att han inte orkar det längre men bara en kort tid efter så sitter han där igen. Ni kanske tycker nu att jag dömer honom för hårt att det inte är så lätt att komma ur en sådan situation om man hållt på så pass länge. Men vet ni vad? Det finns hjälp, han kan be om hjälp, bara han vill så går det. Ingenting är omöjligt. Veckan innan jag fyllde 3 år så hade mamma hittat en ny. Jag har aldrig kommit överens med honom så länge jag kan minnas, förns nu. Då han och mamma har flyttat ifrån varandra och jag ser verkligheten och sanningen springa ikapp mig. Det är han som varit som en pappa till mig, det är han som alltid funnits där för mig, jag har bara blundat för det för ihopp om att min riktiga pappa ska komma tillbaka. (för er som inte förstår så pratar jag om Evelina (14år) & Angelinas (8år) pappa) Ibland kan jag känna att det var mitt fel att dom gjorde slut, som om att det var jag som förstörde genom att sno från honom, allt från sprit till pengar. Att jag alltid skulle göra honom förbannad och alltid ge honom en anledning till att han inte ska ge mig någon chans att visa vem jag verkligen är. Nu i dagsläget har jag så bra kontakt med honom men jag har fortfarande inte vågat säga någonting till honom. Jag försöker samla mod till att säga till honom att för mig är han min far, men jag är rädd för att skrämma bort honom. Jag är rädd att han ska tro att jag begär någonting från honom eller att han bara inte alls gillar idén om att jag ser honom som min far. I nästan 14 år var jag en djävul mot honom innan min mamma och han gjorde slut, vi flyttade ifrån honom till ett annat hus nån kilometer därifrån. Jag tänkte "yes, äntligen slipper jag honom". Men det blev tvärtom jag saknar honom, jag saknar att han och min mamma är ett par. Jag vet inte hela historien varför mamma och han gjorde slut men jag skyller på mig själv i vilket fall.

För 1 år och 4 månader sen fick jag beskedet om att jag var gravid, jag och Mattias bestämde oss för att behålla barnet och vi var väldigt glada över vårt beslut om vår framtid tillsammans. Jag ser även Evelina & Angelinas pappa som morfar till Lucas även fast han inte vet någonting, min mamma vet inte heller hur jag ser på saken. Dem enda som vet någonting är Mattias och möjligtvis min syster Evelina som jag tror läser min blogg. Men jag vet inte vad hon tycker om det jag just skrivit. Min son är nu 6 ½ månad och jag ångrar inte för en sekund beslutet jag och Mattias gjorde. Jag försöker komma på vad jag vill göra med mitt liv (arbetsmässigt) eller just att jag vet vad jag vill bli men kan inte för att jag var dum i huvudet och inte brydde mig om mina betyg i skolan som jag skulle behöva mer än någonting annat just nu. Men som jag har fått höra och märkt så är det lätt att vara efter klok. Nu efter att jag fött barn så trivs jag inte alls med min kropp och försöker verkligen ta tag i att göra någonting åt det men det är inte det lättaste när man inte tränat i hela sitt liv eftersom jag inte tyckt att jag behövt det eftersom jag alltid har trivts med min kropp. Men en vacker dag ska jag har klarat det och trivs utmärkt med min kropp och den dagen hoppas jag på att den inte är långt ifrån.


Om jag skulle varit modig skulle jag skrivit ett brev till min riktiga far och till den jag anser vara min far. Till min riktiga far skulle jag skriva precis hur jag kände och förklara för honom att han sårar och att jag inte kan komma över det. Till han jag anser vara min far skulle jag förklara för honom att i mina ögon är han min pappa samtidigt som jag skulle förklara att jag inte vill skrämma bort honom och att jag absolut inte kräver någonting utan jag vill bara att han ska veta.

När jag blev gravid märkte jag även vilka som var mina kompisar och inte. Och det var inte många som var. Jag har även skrivit om detta tidigare och jag tar upp det igen. Att lämna någon man kallar för kompis för att kompis blir gravid och skaffar sig en familj är för mig ofattbart och går inte att förlåta. Just för att jag inte kan dricka varje helg och har helvetes mer ansvar är ingen anledning till att lämna en vän. En vän ska finnas där i vått och torrt. Jag har inte så mycket längre att säga om den fronten men jag vet vilka som är mina vänner, vilka som är mina äkta vänner. Jag är glad att jag blev gravid delvis för att jag fick se sanningen i folk, vad dom går för och vad dom väljer före. Jag förstår mig inte på "vänner" som lovat någonting sedan så fort någonting bättre kommer upp så tar dom det istället och dissar den dom lovat.


Jag har mycket att skriva ut, men här tar det stopp. Att jag mår dåligt över att min mamma och U gjort slut är ingen nyhet för mig, att jag fortfarande mår dåligt över hur min såkallade far är och lever som är ingen nyhet, att jag mår dåligt över hur mina "vänner" vände ryggen mot mig är inte heller någon nyhet för mig. Men allt detta är en nyhet för er och stor mörk hemlighet för mig som jag just delat med mig.

Till sist vill jag avluta med att jag älskar dom som finns där för mig, ni vet vilka ni är.


bjuder på lite bilder på mig för ett tag sedan.


















RSS 2.0