Just nu sitter jag hemma hos mamma. Skönt att vara här, ungdommar som säger "jag ska flytta hemifrån så fort jag blivit 18". Varför säger bara jag? Visst kan sina föräldrar vara "jobbiga" och så ibland men hellre det än att ha en som inte bryr sig iöver huvudtaget. Jag kan säga nu att jag saknar min mamma, jag saknar att träffa henne varje dag och ständigt veta vad hon gör eller vad hon ska göra osv. Jag säger inte att jag vill flytta hem eller så för jag trivs att bo ihop med Mattias utan det är just det att jag är 17 år och det tycker jag inte är en "normal" ålder att flytta hemifrån, jag har inte riktigt klippt av navelsträngen med min mor om jag uttrycker mig så. Sedan vi flyttade till vårdhemsvägen så har jag och mamma kommit så grymt närmare varandra samma med min syster Evelina.

Jag kan även sakna när min mamma var tillsammans med mina systrars pappa Ulf. Visst, jag och Ulf var absolut inte bästa vänner, kan inte ens kalla att vi var vänner. Så grymt elak jag var mot honom, så äkta tonår jag var i. Skulle göra allt för att jävlas, skulle sno grejjor av honom och inte lyssna för fem öre.. Jag ångrar att jag gjorde så, sa att han var dum i huvudet, men det enda anledningen till att han gjorde allt han gjorde var för att jag behandlade honom som skit och äntligen efter 14 år har jag kommit på varför.


Jag var avundsjuk på mina systrar, att dom hade/har en pappa som ställer upp och finns där no matter what,dynget runt om det så ska behövas! Att dom helt enkelt har en helt normal pappa som inte jag har över huvudtaget och har aldrig haft. Kan låta grymt i era öron men enligt mig är min pappa inte min pappa och kommer aldrig bli. Han har sabbat sina chanser om och om igen. Jag ser ärligt talat Ulf Strandberg (Mina systars pappa) som min egna riktiga pappa, det är han som har funnits där för mig om man jämför med min "egen far". Även fast min mamma och han inte är tillsammans med varandra längre så ser jag honom som min pappa och även morfar till Lucas. Han vet inget om att jag känner så för jag vågar inte riktigt säga någonting, varför vet jag inte utan jag skulle gärna att han skulle få veta men jag vet inte riktigt hur jag ska säga det som eller om han kommer tycka att det är en bra sak eller en dålig sak. Jag kräver ingenting utav honom ifall att jag skulle säga det till honom, tex att han ska göra precis allt för mig som om jag vore hans riktiga barn. Jag kräver ingenting utan jag vill bara att han ska veta hur jag känner och hoppas på att han skulle tycka det var en bra sak.

Nu idag så har vi jätte bra kontakt och vi kan till och med umgås, vilket vi inte kunde förut förutom i vissa tillfällen. Var ju inte så att vi var ovänner jämt men oftast så var det så och jag skyller allting på mig för jag var som sagt inte alls snäll mot honom, skulle alltid jävlas och göra allting till ett helvete, men nu idag så kommer vi hur bra överens som helst tycker jag. Anledningen till att jag varit så dum mot honom tror jag är för att jag vet inombords att jag känner att det är han som är min pappa men att jag förträngt det för att jag alltid hoppats på att min riktiga "pappa" ska komma tillbaka någon vacker dag. Men dom hoppen är över för jag orkar inte mer, jag orkar inte hoppas på att han ska göra någonting rätt när han gör allt tvärt emot.

För någon dag sedan så fick jag ett brev ifrån min farmor och fick veta att min så kallade pappa sitter i fängelse ännu en gång till, anledningen tänker jag inte dra upp för det tycker jag inte hör hit. Iallafall vart jag ville komma med genom att skriva det vet jag faktiskt inte. Jag är alldeless tom när det gäller honom, jag orkar inte försöka längre. Farmor ger mig hans adress till fängelset så att jag kan skicka brev, jag säger såhär ge honom min adress så han kan skicka till mig istället för jag orkar inte längre, vill han mig någonting så får han höra av sig till mig istället för jag har gett upp, att försöka få honom att bli min riktiga pappa har varit en dröm för mig så himla länge men har gått sönder varje gång han ens öppnar sin käft, men ändå så har jag fortsatt hoppas på att han ska ändra sig, på att han ska ändra sig för min skull, för sin dotters skull. Men jag orkar inte drömma längre, jag orkar inte hoppas på att han ska försöka ens för hade jag betytt något för honom hade han slutat med allt skit för länge sedan, eller åtminstånde ringt mig minst en gång per dag eller iallafall varannan. Men nej, han ringer när man fyller år, när det är jul om man har tur, så nej jag tänker inte skriva ett brev till honom för min dröm är krossad för länge sedan men jag har bara inte velat insett det.