Jag kan inte låta bli att tänka på hur mitt liv hade sett ut ifall att jag hade valt en annan väg?
Ifall jag hade tagit den vägen istället skulle då mitt liv se bättre ut? Skulle jag då ha lyckas bättre?

Idag skiter jag i allt för det mesta. Allt känns mycket jobbigare och allt och alla vänder ryggen, dom hittar något bättre. Dom väljer en bättre väg. I lägen som dessa är jag glad att jag har Eminem, att jag har musiken. För det är det enda som förstår mig. Jag kan låta emo nu och tycker synd om mig själv osv osv. Men det finns punkter i livet då man bara inte orkar mer, då man bara vill dra täcket över huvudet och bara lägga allt åt sidan för en stund. Jag är på den punkten i mitt liv, ingenting vill gå min väg, jag har ingen ork till att ens bry mig längre. Det tar på krafterna att försöka vara mamma, att försöka skaffa utbildning, samtidigt städa, tvätta, betala räkningar, laga mat, diska, bråka med soc hit och dit, försöka ha ett socialt liv. Ni kan nu tycka "sluta klaga, du har valt det själv så deal with it".

Visst jag har valt det själv och det är inget jag ångrar för allt annat i världen, jag skulle aldrig i hela mitt liv ångra Lucas för att få vara en "vanlig tonåring", absolut inte. Men för att klara av vägen jag har att gå så måste jag få ur mig saker för att klara av att gå hela vägen, för att få bort saker i mitt huvud. Jag pratar inte med andra folk om hur jag känner, för jag tycker inte det hjälper. Jag vill inte höra "ja, jag förstår hur du känner, ja jag vet vad du pratar om det där var jag med om för ett tag sedan och blabla". För att folk tycker och tänker så olika och värderar så olika och tar olika hårt på saker och ting. Just därför använder jag mig endast utav att skriva av mig och av att lyssna på musik. Jag skriver inte ens ut hälften av vad som pågår i mitt huvud för det skulle bli alldeless för personligt. Jag kommer nu att starta en ny blogg, där jag tänker skriva allting och det påbörjar jag idag..

xoxo