Min pappa får jämt mig att gråta.

Även fast jag näst intill aldrig träffar honom, eller bara hör utav honom då jag fyller år eller liknande så kan börja gråta bara utav att han kommer upp på tal. Han är ett jäkligt känsligt ämne och att han valde livet som han valde kommer alltid att göra ont. Det kommer aldrig att läka helt enkelt. Såja, det är bara att leva med det.