Det sägs att om du letar efter lyckan kommer den inte, utan du måste låta den komma till dig för att verkligen förstå att du är lycklig. Men hur ska jag då hitta lyckan om jag inte letar efter den? För letar ingen efter lyckan så kan den ju inte bara komma för ingen letar ju efter den. Jag letar nog för hårt efter lyckan, efter kärleken, vilket jag gjort så länge jag kan minnas, är det därför jag aldrig lyckas? För att jag letar för hårt? För att jag vill ha det så gärna?

Om jag tänker efter så har det aldrig varit killen som tagit första steget för mig. Jag är en typisk romantiker, älskar ljus, älskar det dom har på filmer, vill ha det dom har i filmen. Är det därför jag aldrig blir nöjd med det jag har? För att det jag är ute efter är för mycket begärt, är omöjligt, finns helt enkelt inte. Jag vill ha en kille som kommer på idén att överaska mig med att lägga ut rosblad över hela sovrummet, som tänder ett dussin ljus, som sätter på romantisk musik, som visar att jag är den enda tjejen som han vill kyssa från och med. Det är för mycket begärt, för jag har då aldrig träffat en kille som är ens hälften så romantisk. Jag träffar killar som har problem, jag dras till "bad boy". Jag vill inte ha badboy, jag vill inte ha alkoholproblem, knarkproblem eller kriminalitet i mitt liv särskillt inte i Lucas liv. Hur ska jag hitta den perfekta killen för mig? Hur ska han kunna va good enough för att få lära känna med min son? Allt kan inte vara bra i ett förhållande, det är nyttigt att bråka och tycka och tänka olika, det vet jag. Men vem jag än hittar så styper det någonstans på vägen.

Hur vet man att han är "den rätta"? Jag menar, jag vill gärna gifta mig då jag blir äldre, men då "nykär" stadiet är över, och man inte har pirret kvar, och man kan näst intill allt om personen i fråga, hur vet man då om man fortfarande är kär?

"It's like a flying bird,
look at it
and you see freedom.
But if you really search for it
you found so much more
and suddenly you're not so sure anymore."