jag kom ihåg då jag skulle berätta för mattias att jag var gravid. Det var på min födelsedag, 6 november. Jag visste inte alls hur jag skulle ta upp det för jag var så rädd på hur han skulle reagera. Jag hade främmande hela kvällen och fick inget tillfälle alls att berätta det för honom. Han skulle ta halv nio bussen hemifrån mig för att sen ta nio bussen till husum. Jag följde med honom till bussen och det enda jag tänkte på var hur jag skulle ta upp det som, hur skulle jag berätta det som? Någon dag innan så hade jag sagt till honom att det var en sak som jag ville prata med honom om men inte över telefon eller så utan öga mot öga, så när vi stod där så sa han helt plötsligt: "vad var det du ville prata med mig om?" Jag sa direkt: "Jag är gravid". Jag fick då inget svar på direkten utan han var i chocktillstånd, vilket man kan förstå. Vi sa inte så mycket utan han klev på bussen och jag gick hemåt. Jag var så nervös, vad tänkte han? Från första början då jag fick veta att jag var gravid så visste jag att jag ville behålla det, men jag skulle aldrig kunna tvinga mattias att bli pappa om han inte ville. Vid 10 den kvällen så ringde han mig. Det var mycket frågor om hur vi skulle klara det ifall vi valde att behålla det, han visste att jag ville göra det men han var fortfarande osäker fast det lutade mer att vi skulle behålla det men han ville fundera. Han funderade mycket över våran ekonomi som var lika med noll. Vi skulle till ungdomsmottagningen veckan efter på onsdagen och tills dess så sa han att han skulle ha fattat sitt beslut. Dagen efter så skulle vi hem till Jessica för att fira att jag fyllt år och att Helle fyllde år på söndagen. Jag fick hans beslut redan då, han ville behålla det. Allt snurrade väldigt fint då, man visste inte riktigt vad som väntade oss eller någonting. Mattias började då att söka jobb som en tok men har fortfarande inte fått något resultat, vilket suger men förhoppningsvis så kommer det en dag också. Vi bor nu tillsammans i en 2:a i gullänget och det är endast 5 dagar kvar tills att det är beräknat, kan ni tänka er hur tiden har runnit iväg ändå? Helt otroligt. Jag känner mig som det lyckligaste tjejen i hela världen. Att jag har mattias vid min sida är det bästa som någonsin hänt mig. Och vet ni vad? Han har till och med sagt att han ska ta hand om det mesta efter förlossningen enbart för min skull, vem gör någonting sådant? Jo min mattias och det är jag väldigt tacksam över. Vem vet jag kanske inte ens behöver det, för jag kanske mår väldigt bra efter förlossningen, återstår att se.